Professor Yukiharu Hasegawa föreläste om rotationsostetemi i den dysplastiska hoften

Det hela började egentligen i en telefonkiosk i Berlin en kall och rå vårdag år 2000. Jag var där som utbytesstudent och hade några veckor tidigare sökt jobb som läkarassistent på ortopeden i Sundsvall. Jag trodde att ortopedin skulle tilltala mig. Jag var intresserad av idrott och såg framför mig en konkret och praktisk specialitet, men det fanns en liten hake, jag hade inte läst kursen än.
Över den knastriga telefonlinjen hörde jag överläkarens röst;
”Njaaee, vi vill ju helst ha någon som redan läst kursen. Du har alltså inte gjort det?”
”Nä”, svarade jag,”men det verkar så himla kul. Jag lovar att läsa in så mycket jag kan innan om ni bara ger mig chansen”.

Jag fick chansen.
Andra veckan i juli satt jag på mina föräldrars balkong och försökte lära mig ortopedi. Jag hade diverse kompendier, diverse böcker och min gamla anatomibok. Det var inte lätt. Ortopedi verkade inte vara något teoretiskt ämne, den saken var klar.
Under de följande sex veckorna hade jag heller inte mycket hjälp av det jag suttit hemma och pluggat när jag skulle dra radiusfrakturer, gipsa och sy, reponera luxationer, skriva röntgenremisser och assistera vid operationer. Pricken över i:et var när jag själv fick operera en pertrochantär femurfraktur med en DHS-platta och skruv och en medial collum med två olmedskruvar, givetvis med handledning. Lyckan var total, jag var helt lyrisk.
På ortopedkliniken i Sundsvall var stämningen god och atmosfären härlig. Det gick inte en enda dag utan att jag fått höra någon av doktor Eriksson & Co:s anekdoter och inte en enda morgon lämnade jag röntgenronden utan att åtminstone en skrattsalva studsat mellan väggarna. Kanske hade jag bara haft tur som hamnat på någon extraordinär klinik men jag ville tro att det här var representativt även för andra ortopediska kliniker i Sverige.
Vi studenter har tidigt en ganska bestämd bild av olika specialiteter och vad man har för beteende och karaktärsdrag inom en speciell specialitet. Ni skulle bli förvånade om ni visste hur många av oss som kanske redan efter de första kliniska terminerna vet om vi vill bli psykiatriker, medicinare, kirurger eller distriktsläkare och hur vi bara genom att jämföra våra egna karaktärsdrag med de för specialiteten specifika dragen, kan avgöra vilken specialitet vi själva passar för.

Professor Allan Gross talade om revision vid höftartroplastik.

Studentkåren delas in i olika fack.
Blivande psykiatriker åker till Indien på semestern. De är vegetarianer och jobbade under senare tonåren på kibbutz i Israel. Ordet stress har de aldrig hört talas om och än mindre förstått innebörden av.
De som vill bli medicinare är seriösa, kluriga och mycket intresserade av forskning. Dom gör alltid läxan och sitter längst fram i föreläsningssalen.
Kirurgaspiranterna är tuffa tjejer och killar. Dom gillar action och blod, vill ha stetoskopet runt halsen och leva in i rollen som tystlåten machokirurg.
De blivande anestesiologerna pratar mest om traumalarm, helikopterflygning, vätska och elektrolyter. Adrenalinkickar får dom att vakna till och allt som inte innebär hot mot fria luftvägen och livet är ointressant. På fritiden hoppar dom fallskärm, cyklar mountainbike eller dyker.
Till distriktsläkargruppen hör alla mammiga, hemkära, bullbakande och allmänt goda människor. Dom har ofta egna barn och sökte utbildningen för sin stora drift att hjälpa andra. Dom är humanister och fyllda av empati. Dom har bra resultat på tentorna och är mycket ambitiösa.
Så till den för oss allra mest intressanta gruppen, ortopederna. Här finner vi de stora muskulösa brumbjörnarna, de jordnära killarna som själva snickrat ihop sängen och hyllan där hemma. De tar både utbildningen och tentorna med en klackspark och på tentorna balanserar de på gränsen till godkänt men lyckas alltid hamna på rätt sida om den. De låter sig aldrig oroas över något och på kvällarna spelar dom fotboll, volleyboll, innebandy och basket. De är sociala och omtyckta och på fredag- och lördagkväll traskar de iväg på whiskeyklubbar, hockeykväll eller bara en vanlig pubrunda. De kan ibland uppfattas som både lite barska och småmacho och många kallar det en tuff jargong, men själva tycker dom snarare att de är lättsamma, okomplicerade och prestigelösa.
Jag har under min utbildning och i andra sammanhang träffat och betraktat er ortopeder på olika sjukhus i Sverige, från Ängelholm i söder till Östersund i norr och mitt intryck har varit detsamma. Ni är okomplicerade och prestigelösa på ett positivt sätt. Ni diskuterar annat än sjukvård under fikapauserna och ni är kreativa och händiga med stort perspektiv på tillvaron. Som exempel på sistnämnda vill jag berätta hur jag senast för två dagar sedan, då jag var hemma för att jobba, satt och väntade på att röntgenronden skulle börja. Plötsligt plockade då en av överläkarna upp två köksluckor ur en papperspåse varpå alla intresserat böjde sig fram för att titta. Man kom genast med flera förslag hur dessa skulle kunna monteras ihop på bästa sätt och själv konstaterade jag; detta händer bara på ett morgonmöte bland ortopeder.
Ni har valt en specialitet där det finns möjlighet till ständig utveckling och möten med patienter inom alla tänkbara kategorier; från barn till pensionärer, kvinnor och män, där ”friska” patienter blandas med svårt sjuka. Ni behandlar allt från distala falangfrakturer till metastaser. Kort och gott, ni har valt en specialitet där det finns något som tilltalar alla.
Varför kan det då vara så svårt att rekrytera läkare till ortopedin eller kanske snarare, hur ska man lyckas övertyga de få läkare som finns att ortopedi är vad man ska välja till sin specialitet?
En vän till mig jobbade som underläkare på en ortopedklinik på ett sjukhus i Sverige. Han tillbringade samtliga sex veckor på avdelningen med att skriva remisser, recept och epikriser. Han fick inte utföra ett enda praktiskt ingrepp och tillbringade inte en enda dag på operation. Kommer han att bli ortoped? Ja, som jag ser det är det inte särskilt svårt. Vad det handlar om?
Det är praktiskt arbete! När ni står där på operation med en student bredvid er måste ni ta den där extra minuten, låta studenten släppa haken och sugen för ett tag och istället skruva i en skruv, borra ett litet hål i femur eller hamra dit en platta. Det är sånt som väcker intresse, det är sånt som gör oss lyckliga. Vilken student skulle kunna utesluta ortopedi som eventuellt blivande specialitet om man någon gång fått sätta en olmedskruv? Ingen.
Efter min hektiska sommar på ortopeden i Sundsvall återvände jag till Linköping helt lyrisk och full av entusiasm. Jag ville inte bara själv bli ortoped, jag ville att alla andra också skulle bli det. Min optimism spred sig bland de andra i kursen och många insåg att man kanske ändå inte behövde vara den där stora, starka killen med hemsnickrad säng för att överväga ortopedi som specialitet.
Nu, 1,5 år senare och drygt fyra månader av ortopedi rikare står jag här framför er och talar om ortopedi ur mina egna tankar. Det hade nog ingen trott tidigare, allra minst jag själv för jag är ju kvinna, liten till växten, varken stor eller macho men jag är intresserad och överväger ortopedi som framtida specialitet och med det vill jag säga:
Anta inte att någon är ointresserad eller olämplig pga kön, utseende eller beteende. Kanske är det just den där blivande distriktsläkaren ni har framför er som visar sig ha allra störst talang?
Vi studenter vet tidigt åt vilket håll det bär. Det gäller för er ortopeder att fånga oss innan andra specialiteter hinner före. Väck intresset, låt oss borra ett hål och skruva i en skruv och ni har rekryterat dubbelt så många som idag.
:

Författaren:Jenny Söderlind är läkarstudent i Linköping - och alldeles klart en blivande ortoped.

---