De flesta skadeärenden som skall bedömas tillhör olycksfalls- och trafikskadeförsäkringen och inom arbetsskadeförsäkringen skadlig inverkan av arbetsförhållanden. De skadades symtombild i dessa ärenden handlar oftast enbart om problem i rörelseapparaten.
Det är därför adekvat att de flesta sakkunnigläkare är specialister inom ortopedi eller neurologi. Att det i debatten framförts kritik mot att sjukhushanställda läkare åtagit sig uppdrag som sakkunnigläkare finner jag både förvånansvärt och felaktigt. För all skadebedömning krävs ju en grundlig klinisk erfarenhet. Enligt min uppfattning är det självklart att en sakkunnigläkare skall ha mer eller mindre daglig kontakt med skadade patienter och genom sin sjukhustjänstgöring få god kännedom om utvecklingen av behandlingsmetoder. Därjämte pågår, särskilt på universitetssjukhusen, vetenskapliga konferenser som även kan innehålla information om forskningsresultat rörande skadeeffekter, vilket är av betydelse för sambands- och invaliditetsgradsbedömningar i försäkringsärenden. Jag finner det därför uppenbart att en sjukhusläkare har en ständigt aktuell kunskap inom sin specialitet, vilket naturligtvis är nödvändigt för kompetensen i försäkringsmedicinska bedömningar.

Inga påtryckningar förekommer
Sakkunnigläkarens arbetsuppgift är självfallet att endast vara konsult beträffande försäkringsmedicinsk bedömning av skador. Jag kan i detta sammanhang intyga att jag aldrig någonsin varit utsatt för påtryckning av uppdragsgivaren att göra en bedömning i viss önskad riktning. Min position som sakkunnigläkare var därför alltid neutral vid handläggning av skadeärenden. Vad som sällan påpekats i den aktuella debatten är att beslutsfattare i försäkringsmedicinska ärenden är skaderegleraren eller försäkringsjuristen, medan sakkunnigläkarens ansvar blott är att göra en medicinsk bedömning.

Läkarbesök bör göras snarast
I fråga om sambandsbedömningar kan underlaget för sådan värdering ibland vara otillräckligt. Det händer nämligen att somliga personer gör sitt första läkarbesök först månader eller t o m år efter det en skada inträffat, men då hävdar att besvären beror på denna. Det är visserligen mänskligt förståeligt att en individ kan hoppas på spontant uppkommen besvärsfrihet, men att vederbörande inte gör läkarbesök förrän så ej skett. För sakkunnigläkarens bedömning anser jag dock att en läkares akuta journalanteckning vid ett skadetillfälle är av yttersta vikt som underlag om en besvärsbild utgör en skadeeffekt eller ej. Rent tekniskt bör det kanske ingå i försäkringsvillkor att en försäkringstagare uppmanas göra läkarbesök genast i anslutning till en skada.
Beträffande invaliditetsgradsvärdering erhåller sakkunnigläkaren oftast tillräckligt fylliga invaliditetsintyg utfärdade av den skadades behandlande specialist. Emellertid händer det att den skadade går på långvariga efterkontroller hos allmänläkare. I sådana lägen är det sakkunnigläkarens ansvar att se till att nytt specialistintyg infordras så att adekvat aktuell invaliditetsgradering kan göras.

Överdrivet om missnöje
Det missnöje som i debatten framförts rörande sakkunnigläkares bedömningar anser jag även vara kvantitativt överdimensionerat. I Skandia är det högst 5% av årliga försäkrings-medicinska ärenden som leder till tvist och eventuella domstolsförhandlingar. En uttalad majoritet av försäkringstagarna synes därför godtaga bedömningar och ersättningsnivåer.
Trots detta har i debatten framförts funderingar om att sakkunnigläkaren kanske själv borde undersöka den skadade. Av praktiska skäl finnes ej utrymme för sådan verksamhet. Som sakkunnigläkare har man ju tillgång till ett oftast digert journalmaterial bestående av akut- och förloppsanteckningar, som invaliditetsintyg vilka klargör den medicinska bilden, så att en korrekt försäkringsmedicinsk bedömning kan göras utan svårighet.

Försäkringsmedicinska kurser
Till sist vill jag framhålla att ämnesområdet försäkringsmedicin tidigare ej ingått i läkarutbildningen. Dock har Försäkringsläkarföreningen (bolagens försäkringsläkare) sedan länge haft en del sakkunnigläkarutbildning. År 1998 stiftades Försäkringsmedicinska Sällskapet avsett för samtliga sorters försäkringsläkare och planerat för att bli en sektion inom Svenska Läkarsällskapet för utbildning och forskning inom försäkringsmedicin. Försäkringsmedicinska Sällskapets initiativ har redan lett till kurser i försäkringsmedicin inom samtliga universitet under grundutbildningen av läkare. Och Sällskapet har nyligen givit ut en lärobok i Försäkringsmedicin, den första i Sverige av detta slag.
För framtiden är jag sålunda övertygad om att ej bara försäkringsläkare kommer att ha hög försäkringsmedicinsk kompetens, utan att även samtliga läkare i sin journalföring vid behov kommer att låta försäkringsmedicinska aspekter vara med.
Som ovan framhållits ingår ju ortopediska problem till mycket stor del i de frågeställningar som omfattas av försäkringsmedicinska bedömningar. Utbildning i försäkringsmedicin bör därför ingå i de kurser som tillhör specialistutbildningen i ortopedi. En viktig faktor är att ortopeden lär sig att utforma adekvata specialistintyg som underlag för invaliditetsgrads-bedömningen. En annan viktig faktor är att ortopeden vid omhändertagande av skadefall gör en tillräckligt fyllig och komplett akutanteckning. Det är nämligen symtom och status vid det akuta läkarbesöket som utgör ett betydelsefullt underlag för efterföljande sambands-bedömningar.
Slutligen vill jag åter framhålla att den ortoped som åtager sig uppdrag som sakkunnigläkare skall ha en god klinisk erfarenhet och därigenom också ha den nödvändiga kompetensen för försäkringsmedicinska bedömningar. n

Referens
Järvholm, B, Olofsson, C.Försäkringsmedicin. Studentlitteratur, Lund, 2002.

Författaren: Ulf Nilsonne är professor emeritus i ortopedi och bor i Stockholm

---